Solar Smash

Analys av Reviewed

Första gången jag öppnar Solar Smash är det lätt att förstå lockelsen: här behöver jag inte rädda en civilisation eller följa en lång berättelse. Jag får experimentera med planeter och se hur olika angrepp förändrar dem. Det passar särskilt bra när jag bara har några minuter över och vill göra något visuellt, direkt och lite absurt. Samtidigt märks det tidigt att spelet bygger mer på nyfikenhet och lek än på mål som leder mig vidare.

Från första nyfikenheten till en vana

Den första veckan: lätt att börja, roligt att testa

Som simulatorspel är Solar Smash ovanligt lättillgängligt. Jag behöver inte först lära mig ett komplicerat styrsystem eller förstå en lång rad regler. Jag väljer en planet och provar mig fram med verktygen som spelet erbjuder. Den omedelbara återkopplingen gör att varje försök känns tydligt: jag ser resultatet direkt och kan fundera på vad jag vill testa härnäst.

Det starkaste första intrycket är kombinationen av kontroll och överraskning. Jag kan rikta in mig på ett område och se vad som händer, men effekten blir inte alltid precis den jag tänkt mig. Det gör experimenterandet mer intressant än att bara trycka på samma knapp om och om igen. Ett bra sätt att börja är att ändra en sak i taget. Då blir det lättare att se hur olika val påverkar planetens utseende, i stället för att snabbt använda allt på en gång och sedan inte veta vad som skapade resultatet.

Det här är också ett spel som fungerar i korta pauser. Jag kan starta, prova en idé och lägga undan telefonen utan att behöva hålla reda på ett långt uppdrag. En realistisk situation är en väntan på bussen eller några minuter mellan andra sysslor: jag öppnar spelet, skapar en ny liten förstörelseövning och stänger det när jag fått se utfallet. Den sortens friktionsfri start är en stor del av dess charm.

Paradyme Games har gjort ett spel som lutar sig mot en tydlig fantasi snarare än en berättelse. Det betyder att jag inte behöver investera tid för att förstå varför jag spelar. För den som gillar att prova olika scenarier, jämföra utfall och skapa dramatiska bilder finns mycket att upptäcka redan i början. För den som främst vill ha nivåer, karaktärer och en tydlig känsla av progression kan samma upplägg däremot kännas tunt.

Månad för månad: återkomsten beror på din egen nyfikenhet

Efter nyhetens behag blir frågan inte om spelet är lätt att öppna, utan om det fortsätter ge mig en anledning att göra det. Här beror svaret mycket på hur jag själv spelar. Om jag tycker om sandlådor där nöjet kommer från att formulera egna experiment, kan jag återvända och försöka skapa en annan sorts resultat. Om jag väntar mig att spelet regelbundet ska presentera nya mål åt mig, är risken större att det blir liggande.

Jag får mest ut av Solar Smash när jag spelar med en liten plan. I stället för att använda allt på en gång kan jag välja ett enda område att undersöka: exempelvis hur ett visst angrepp förändrar en planet, eller hur resultatet skiljer sig när jag börjar från en annan utgångspunkt. Det är ett konkret arbetssätt som förlänger leken utan att kräva att jag gör spelet till ett projekt. Jag kan också ta en skärmbild av ett särskilt märkligt resultat om jag vill jämföra det senare, även om själva värdet fortfarande ligger i att experimentera snarare än i att samla prestationer.

Det är användbart att veta vilken sorts återkomst man söker. Solar Smash erbjuder en annan rytm än många vanliga simulatorer med uppdrag, resurshantering eller en stad att bygga vidare på. Här handlar återbesöket mer om att hitta en ny kombination eller ett nytt sätt att se på samma lekplats. Jämfört med ett byggspel är det mindre inriktat på att vårda ett långsiktigt projekt; jämfört med ett actionspel saknar det samma press att reagera snabbt. Det är ett bättre val för fri improvisation än för ett stadigvarande målspår.

Spelets breda mottagande visar ändå att denna enkla kärna har tilltalat många: det har ett genomsnitt på 4,5 från omkring 1,7 miljoner betyg och över 100 miljoner installationer. Jag skulle inte tolka populariteten som ett löfte om att det passar alla, men den ger en rimlig signal om att den omedelbara sandlådidén är lätt att uppskatta. Min egen bedömning är att den långvariga nyttan främst kommer från att jag själv hittar på nya försök.

Underhåll och vardagsfriktion

En fördel med ett spel som inte kräver dagliga rutiner är att det inte känns som ännu en uppgift på min telefon. Jag behöver inte komma ihåg en serie återkommande sysslor för att kunna uppskatta en kort session. Det gör Solar Smash lättare att behålla för sporadiskt spelande än titlar som bygger sin belöning kring daglig inloggning eller långa sammanhängande rundor. För mig är den låga mentala tröskeln en verklig styrka.

Det finns ändå en sorts underhåll som ligger på spelaren: att hålla sin egen nyfikenhet vid liv. När jag väl förstått grundidén kan spontana försök börja kännas likadana, särskilt om jag alltid väljer samma metod. Mitt råd är att ibland begränsa mig själv. Testa ett enda verktyg, välj ett annat mål eller försök återskapa ett tidigare resultat på ett nytt sätt. Sådana små regler ger experimenten riktning utan att jag behöver låtsas att spelet är ett avancerat strategispel.

Det är också värt att tänka på köp innan man fastnar i längre testande. Solar Smash är gratis att börja spela, men köp i appen kostar från 24 till 179 kronor när faktureringen går via Play. Jag skulle behandla grundversionen som sättet att avgöra om själva sandlådan passar mig, och inte köpa något bara för att jag för tillfället är nyfiken. Om min glädje främst kommer från att prova det som redan finns tillgängligt är det klokt att först se om intresset håller i sig över flera korta sessioner.

Den aktuella versionen är 2.7.5, spelet fungerar från Android 7.0 och åldersmärkningen är PEGI 7. Det gör åldersinformationen enkel att väga in för familjer, men jag skulle ändå själv titta på innehållet tillsammans med ett barn om jag ville avgöra om temat passar just dem. Det visuella fokuset på att förstöra planeter är en del av spelets idé, även om upplevelsen är mer lekfull än en realistisk simulering av verkliga händelser.

När upprepningen börjar märkas

Den tydligaste begränsningen är risken för att experimenten tappar sin överraskning. När jag redan vet vilken sorts effekter jag brukar få kan nästa session kännas som en upprepning, särskilt om jag öppnar spelet utan någon egen idé. Det är inte ett fel som går att lösa genom att spela längre. Tvärtom kan en kort paus vara ett bättre val än att försöka pressa fram variation ur samma rutin.

Det visuella spektaklet är också både spelets styrka och en möjlig källa till trötthet. När varje session kretsar kring dramatiska förändringar blir det inte samma kontrast mellan lugn och intensitet som i spel med uppbyggnad, utforskning eller socialt samspel. Jag skulle därför inte välja det som huvudsakligt spel om jag söker en berättelse att följa, ett konkurrensinriktat läge eller en simulering där små beslut gradvis utvecklar ett system. En annan typ av spel passar bättre när jag vill ha sådant.

Det finns dessutom en skillnad mellan att uppskatta friheten och att vilja ha mer vägledning. Solar Smash låter mig i hög grad sätta tonen själv, vilket är befriande när jag vill improvisera. Men om jag fastnar och tänker ”vad ska jag göra nu?” finns inte nödvändigtvis en tydlig uppdragsstruktur som svarar åt mig. Ett praktiskt knep är att bestämma en enkel fråga innan jag börjar, till exempel vilket resultat jag vill jämföra. Om jag inte kan komma på någon sådan fråga just då kanske det är ett tecken på att jag hellre ska spela något med tydligare mål.

Det är här spelet skiljer sig från mer traditionella simulatorer. I en stadssimulator kan den långsiktiga belöningen vara att se samhället växa; i en fordons- eller arbetslivssimulator kan den ligga i att bemästra återkommande uppgifter. Solar Smash erbjuder i stället en koncentrerad, kreativ lek med planetförstörelse. Den är mer omedelbar och mindre förpliktigande, men har också färre skäl att stanna kvar om man inte tycker om själva experimenterandet.

Vem jag tycker ska ge det en chans

Jag skulle rekommendera spelet till dig som gillar att testa vad som händer, uppskattar tydliga visuella resultat och vill kunna spela i korta omgångar utan att behöva läsa in en lång bakgrund. Det passar också den som vill ha en sandlåda att plocka fram då och då, snarare än ett spel som kräver en fast rutin. Gratisstarten gör det enkelt att känna efter om den grundläggande idén fungerar för dig, medan köpen i appen är värda att överväga först när du vet vad du själv saknar.

Jag skulle däremot tipsa om något annat om du behöver en berättelse, strategisk utveckling, tävlan mot andra eller en tydlig kedja av uppdrag. Det är också mindre lämpligt som lång kvällsunderhållning för den som snabbt tröttnar på att själv skapa sina mål. Den som främst vill se ett resultat efter några minuter kan få precis vad den söker; den som vill bli dragen framåt av ett större system kan uppleva att spelet lämnar för mycket ansvar åt spelaren.

Mitt långsiktiga omdöme

Solar Smash förtjänar plats på min telefon om jag ser det som en liten, lättillgänglig kreativ leksak och inte som ett spel jag måste återvända till varje dag. Dess bästa egenskap är hur snabbt jag kan gå från tanke till synligt resultat. Den största begränsningen är att den friheten inte automatiskt skapar nya mål när den första nyfikenheten lagt sig.

Jag skulle behålla det installerat för korta pauser, spontana experiment och stunder då jag vill leka utan att binda upp mig. Jag skulle inte låta popularitet eller den dramatiska idén ensam övertyga mig om att det blir en ständig favorit. För mig är Solar Smash mest lyckat när jag öppnar det med en egen liten fråga, testar något konkret och slutar medan det fortfarande är roligt. Då känns det som en ovanlig och lättillgänglig sandlåda, snarare än en repetitiv syssla.

Solar Smash Vanliga frågor