Solitaire

Analys av Reviewed

Jag tar gärna fram ett parti patiens när jag vill fylla några lediga minuter utan att behöva sätta mig in i ett nytt spel. Solitaire från Mouse Games passar just den vanan: det är ett kortspel för Android med en välbekant grundidé och ett avskalat upplägg. Det känns bäst när jag vill fokusera på själva kortpusslet, inte på berättelser, samlande eller långa instruktioner. Samtidigt är enkelheten inte en garanti för att varje parti blir givande; ibland tar ett läge slut utan att jag kan göra särskilt mycket åt det.

En lugn grundrutin för varje parti

Jag börjar med att läsa av spelplanen i stället för att flytta det första kortet som verkar passa. I patiens är det lätt att stirra sig blind på en uppenbar placering, men en snabb kontroll av de dolda korten och de tomma kolumnerna hjälper mig att se vilka drag som faktiskt öppnar upp spelet. Den vanan gör större skillnad än att försöka spela så fort som möjligt.

Det här är ett klassiskt kortspel med patiens som lämpar sig väl för korta pauser. Jag kan ta ett parti medan kaffet svalnar eller när jag väntar på bussen och sedan lägga undan telefonen utan att känna att jag avbryter en större spelupplevelse. Den som redan känner till reglerna kommer snabbt in i rytmen; för en ny spelare är det i stället ett lågtröskelspel där kortens placering visar vad som går att göra.

En användbar arbetsgång är att först leta efter drag som vänder upp ett dolt kort, därefter se om en kolumn kan frigöras och till sist bedöma om ett kort bör flyttas till grundhögen. Det är inte en absolut regel, eftersom situationen på bordet avgör, men den ordningen motverkar ett vanligt misstag: att flytta upp kort för tidigt och sedan sakna dem som behövs för att bygga vidare i kolumnerna.

Jag försöker också hålla koll på vilka valörer och färger som saknas i de synliga följderna. Det hjälper mig att avgöra om en flytt skapar verkliga möjligheter eller bara gör bordet prydligare. När flera drag ser likvärdiga ut väljer jag ofta det som lämnar flest fortsättningar öppna. Det är en liten vana, men den gör besluten mer genomtänkta utan att förvandla ett avslappnat parti till en matematikövning.

Små beslut som håller spelet öppet

Tomma kolumner är värdefulla, så jag försöker inte fylla dem bara för att ett kort råkar kunna flyttas dit. En kung kan öppna en ny följd, men det är klokt att fundera på vilken kung som ger bäst fortsättning och om jag faktiskt kan flytta korten som ska följa efter. Om en tom plats används utan plan kan den frihet jag just skapat snabbt försvinna.

På samma sätt är en flytt till grundhögen inte alltid det bästa nästa steget. Om kortet kan behövas för att bygga en växlande följd på bordet kan det vara värt att vänta. Jag ser det som en av de viktigaste skillnaderna mellan att bara klicka på varje möjligt drag och att försöka styra partiet: kortens användning beror på var de behövs härnäst, inte enbart på om de går att flytta nu.

Solitaire har utvecklats av Mouse Games och är gratis att spela. Det har en genomsnittlig bedömning på 4,4 från omkring 233 000 betyg och har installerats över 10 miljoner gånger. Sådana siffror säger inte om just jag kommer att uppskatta varje parti, men de visar att den här sortens enkel patiens har en stor publik. Innehållsmärkningen PEGI 3 gör också att spelet är klassat för en bred åldersgrupp.

Kontroller och inställningar att kontrollera

Innan jag fastnar i en längre spelrutin tittar jag på vilka inställningar och kontrollval som faktiskt finns i min version. Jag undviker att utgå från att ett visst alternativ alltid finns, eftersom sådant kan ändras mellan versioner eller enheter. Det praktiska rådet är enkelt: öppna inställningarna en gång, läs vad varje val gör och ändra bara sådant som påverkar hur lätt du ser och flyttar korten.

På en mindre skärm blir precision viktigare än snabbhet. Jag trycker med avsikt på kortet eller följden jag vill flytta och kontrollerar att rätt del av spelplanen reagerar innan jag fortsätter. Om det känns trångt hjälper det ofta att hålla telefonen stilla och undvika att göra flera snabba tryck i följd. Det är inte en avancerad teknik, men den minskar risken att ett misstag förstör flytet i ett parti.

Om spelet erbjuder visuella val är det värt att prioritera tydlighet framför utsmyckning. Jag vill kunna skilja kortens färger och valörer snabbt, särskilt när flera följder ligger tätt. Om du ofta spelar med låg ljusstyrka eller i starkt dagsljus bör du prova hur korten syns i just den miljö där du brukar spela. En lättläst spelplan gör mer för spelupplevelsen än att försöka spela snabbare.

En annan bra vana är att lära sig vilka tryck som är avsiktliga och vilka som råkar ske när man skrollar eller håller telefonen med en hand. För ett kortspel där ett enda felval kan ändra hela planen är det bättre att pausa och kontrollera än att hoppas att spelet ska tolka gesten på rätt sätt. Jag behandlar därför varje flytt som ett medvetet val, inte som en reflex.

Snabbare spel utan att spela slarvigt

Erfarna spelare kan ofta hålla ett jämnt tempo genom att använda samma korta kontroll före varje flytt: öppnar den här handlingen ett dolt kort, skapar den en användbar plats eller låser den ett kort jag kan behöva? När svaret är tydligt går det att spela snabbt. När svaret är oklart tar jag en sekund extra. Det ger ett bättre tempo än att trycka fort och sedan behöva reda ut vad som hände.

Jag delar också upp partiet i små beslut. Först hanterar jag drag som förändrar bordets struktur, som att vända upp ett kort eller frigöra en kolumn. Sedan ser jag över följderna och grundhögen. Den här ordningen hjälper mig att upptäcka möjligheter innan jag gör mer rutinmässiga flyttar. Den passar särskilt bra när jag spelar på en kort paus och vill hålla uppmärksamheten utan att behöva lägga hela tiden på varje enskilt kort.

Om ett drag visar sig vara dåligt är det användbart att lägga märke till varför. Var det för tidigt att flytta kortet till grundhögen? Valde jag fel kung till en tom kolumn? Missade jag en möjlighet att vända upp ett dolt kort? Att granska ett sådant beslut nästa gång ger mer än att bara starta om i frustration. Det är en återkommande vana, inte någon särskild funktion jag förutsätter att spelet har.

För den som vill spela mer avslappnat fungerar motsatsen också: sätt en naturlig gräns för pausen och låt ett olöst parti vara olöst. Patiens kan bjuda på lägen där de synliga valen inte leder till en tydlig väg framåt. Att inte jaga en perfekt serie varje gång gör spelet mindre stressigt och passar bättre för dess enkla, korta format.

Vad enkelheten inte löser

Den största begränsningen är också spelets tydligaste styrka: fokus ligger på traditionell patiens. Om du vill ha berättelse, täta belöningar, tävlingsmoment eller en rad olika spellägen är det här sannolikt inte det du söker. Jag skulle då hellre välja ett kortspel som uttryckligen bygger på sådana inslag, i stället för att förvänta mig att en rak patiensupplevelse ska ge samma variation.

Även den som gillar klassisk patiens kan tröttna om samma grundläggande beslut upprepas för ofta. Det här är ett spel att plocka upp när man vill ha ett bekant kortpussel, inte nödvändigtvis ett huvudspel för långa spelsessioner. Dessutom beror mycket på hur du själv uppskattar att tänka framåt: den som främst vill ha snabba, garanterat framåtriktade rundor kan uppleva kortens begränsningar som frustrerande.

Appen har version 5.9 och kan köras på Android från version 4.0. Den lanserades den 18 januari 2017, så det är ett etablerat spel snarare än en ny idé som försöker omdefiniera kortgenren. För mig är det användbar bakgrund när jag väljer mellan en stabil, klassisk patiens och ett nyare alternativ med fler system att lära sig. Jag skulle jämföra dem utifrån vad jag vill ha just då: tydligt kortspel eller mer innehåll runt korten.

Eftersom spelet är gratis är det lätt att prova för enstaka partier utan att göra ett större åtagande. Gratis betyder däremot inte att varje spelare automatiskt kommer att gilla tempot eller utformningen. Om du spelar mycket på telefonen bör du själv känna efter om gränssnittet känns bekvämt och om spelets grundform fortsätter att vara rolig efter flera omgångar. Det är den frågan som avgör mer än populariteten.

Vem jag skulle rekommendera det till

Jag rekommenderar Solitaire till dig som vill ha ett lättillgängligt gratis patiensspel för Android och redan tycker om att planera kortflyttar i lugn takt. Det passar bra för korta pauser, för den som vill återvända till ett välbekant spel och för nybörjare som vill lära sig att tänka några drag framåt. Den enkla formen gör det också lämpligt när jag vill spela utan ljud eller lång förberedelse, så länge själva skärmläsningen fungerar bra för mig.

Jag skulle däremot välja något annat om jag vill ha variation mellan många kortspel, socialt spel med andra eller progression som driver mig från en omgång till nästa. Det här är inte rätt val för den som snabbt blir rastlös av att möta samma typ av spelplan. Och om jag bara vill koppla av utan att fatta beslut kan patiens kännas mer koncentrationskrävande än väntat, särskilt när ett parti kräver att jag tänker igenom följderna.

För mig är styrkan att spelet låter själva korten stå i centrum. Med en stadig rutin—öppna dolda kort när det går, spara tomma kolumner till användbara följder och inte flytta upp varje kort så snart det blir möjligt—blir även en enkel omgång mer engagerande. Det är ett bra val för en kort, fokuserad paus, men inte ett spel jag skulle välja för stor variation eller ett långt äventyr. Om det är klassisk patiens du vill ha är det lätt att förstå varför spelet har nått över 10 miljoner installationer; om du söker mer än kortpusslet bör du titta vidare.

Solitaire Vanliga frågor